Fett med E i smalmat

Tillsatsdebatten har hittills handlat om mer traditionella livsmedel. Men hur står det till egentligen till med alla de nya produkter som fyller apotekens och mataffärernas må bra- och hälsohyllor? 

När jag i vintras höll ett föredrag i en större svensk stad fanns en inbjuden kommunal livsmedelsinspektör i panelen. Vid den efterföljande diskussionen blev han tillfrågad om matindustrins interiörer verkligen kan vara så oaptitliga som jag beskrivit dem. Var det så mycket av tillsatser och industriella ingredienser i livsmedelsfabrikerna – och så lite av mer naturliga råvaror?
Han svarade, som jag minns det, ungefär så här:
– Det beror på. Jag inspekterar ju både små och stora anläggningar och mellan dem kan det förstås skilja sig en del. Men så mycket kan jag säga, de som är värst i det här avseendet är de som tillverkar kostersättningar och liknande produkter. Där kan man verkligen tappa matlusten.
Ett eller annat ögonbryn höjdes säkert; de varorna står ju på hälsohyllan! Men egentligen är det inte så egendomligt som det låter. Och för den som försökt stava sig igenom de ytterst finstilta innehållsförteckningarna på dessa shakes, bars och drinks borde det inte komma som någon som helst överraskning. 
Må bra-varorna är så fulla av tillagda substanser – aromämne, färgämnen, sötningsmedel, förtjockningsmedel plus de hårt marknadsförda vitaminerna och mineralerna – att ordet tillsats inte längre känns särskilt relevant. Begreppet förutsätter ju att det finns någon naturlig råvara i grunden, vilket kan saknas helt i dessa färgglada förpackningar.
De smaker som ingår i produktnamnen har vanligtvis inget med innehållet att göra. Exempelvis är Allévos coffee macchiato – med socker (fruktos) som tredje största ingrediens –utan minsta spår av kaffe. Smaken kommer från ett aromämne och färgämnet är detsamma som Coca cola använder i sina bruna drycker. 
Livsmedel är, enligt den gällande definitionen, ”allt man intar genom munnen som inte innehåller läkemedelssubstanser”. Så på något sätt är väl detta mat, även om huvudsyftet är att vi med hjälp av dessa varor ska lyckas hoppa över just maten. Produkterna kallas ”måltidsersättningar” eller kort och gott ”meals” och har namn som Hunger Control, vilket närmast låter som ett FN-projekt i ett katastrofområde.
Tro förresten inte att det expanderande sortimentet – som säljs särskilt offensivt på apoteken, men även finns i kiosker och på bensinmackar – endast är till för kraftigt överviktiga personer.
På Nutriletts hemsida – enligt reklamen min ”äkta viktvän” – knappar jag in min längd (172 cm) och vikt (64 kg). Mitt BMI är 21,6, i nederkant av normalvikt, så jag behöver lyckligtvis inte gå på pulverdieten Quick Weightloss.
Men helt fri går jag inte. Helst bör jag ha Hunger Control bars och smoothies ”i handväskan” så att jag ”alltid har ett hälsosamt mellanmål tillgängligt”.

Tillägg

Allévos broccoli- och basilikasoppa består bland annat av: modifierad majsstärkelse, kaliumcitrat, natriumklorid, trikalciumfosfat, magnesiumoxid, kaliumklorid, zinkglukonat, ferrofumarat, kopparglukonat, manganglukonat, kaliumjodid, ammoniummolybdat, kromklorid, natriumselenit, L-askorbinsyra, nikotinamid, D-α-tokoferylacetat, kalcium-D-pantotenat, riboflavin, pyridoxinhydroklorid, tiaminmononitrat, retinylacetat, pteroylmonoglutaminsyra, D-biotin, fyllokinon, kolekalciferol, cyanokobalamin, aromämnen, sojalecitin och färgämne. 
Broccoli, då? 3,5 procent. Och basilika? 1 procent.