Två sanna Norgehistorier

Även i Norge diskuterar man numera matfusket. I centrum för debatten står landets moderna nationalrätt, skriver Mats-Eric Nilsson, som samtidigt tipsar om en norsk delikatess som just nu är i säsong.  

Att tidpunkten och ämnet hade synkroniserats med största omsorg borde jag möjligen ha förstått redan när jag klev in i den där radiostudion för tre år sedan. Jag var i Oslo för att prata om ”Den hemmelige kokken” och insåg egentligen först när jag krängde på mig hörlurarna vilken roll jag hade fått mig tilldelad.
Det var fredagskväll och programledaren för den kommersiella kanalen var med utsökt tajming fast besluten om att fokusera på en enda ytterst begränsad livsmedelskategori. 
Tiotusentals familjer hade redan börjat öppna veckoslutets gulröda paket. Och det var kring innehållet i dessa som vårt studiosamtal skulle kretsa.
Det fanns i och för sig inte minsta anledning att göra radiomannen besviken. Om de fåtaliga råvarorna och de många tillsatserna i det färgglada sortimentet av tacosprodukter fanns ju en hel del att säga.
Där och då – som man säger numera – förstod jag dessutom att tacos är minst lika stort i vårt västra grannland som någonsin här hemma. Frågan är bara hur kul det är höra en influgen svensk myskvällspajare som på bästa textmextid bekymrar sig över kvaliteten på en av kungarikets favoriträtter. Just precis när man håller på att skeda upp den avokadobefriade guacamolen.
För säkerhets skull har jag dessutom alldeles nyss gjort det igen. Eller förmodligen något ännu värre. Tillsammans med en norsk journalist avslöjade jag två veckor sedan i tidningen Dagbladet vad norrmännens moderna nationalrätt, Grandiosapizzan, egentligen består av – eller snarare vad som saknas.
Det var innehållsförteckningens ”pizzakött” som fick oss att reagera. Bakom denna term dolde sig en intressant blandning av en okänd mängd nötkött, vatten, sojaprotein, stärkelse, vete, salt, kryddor, aromämne och konserveringsmedel. Själva kötthalten i denna mixtur visade sig vid kontroll med tillverkaren ligga på blygsamma 40 procent.
Ändå stod det med stora bokstäver på förpackningen att ”En bit Grandiosa innehåller det samma som en brödskiva med Jarlsbergost, skinka och några paprika- och tomatskivor”.
Mediegenomslaget blev greit. Pizzaproducenten förklarade att det där med skinkan var ett pedagogiskt grepp för att förklara näringsvärdet och att förpackningen numera var historia. Medan det norska Livsmedelsverket var sedvanligt yrvaket och sade att saken måste undersökas. 
Och de snuvade konsumenterna var i kommentarsfälten naturligtvis rejält upprörda. En man skissade på ett brev till tillverkaren:
”Hei jeg har spist deres produkt i minst 20 år, det viser seg nå at jeg har mottatt et annet produkt enn den jag har betalt for. Kan jeg værsåsnill å få tillbake pengene for de 1000 pizzaer jag kjøpt?”.
Fina formuleringar. Riv ur och spar!

Tillägg
Det vore djupt orättvist att ägna nästan en hel sida åt tacos och pizza och missa säsongens främsta norska delikatess: Skrei.
Ordet betyder vandra, släkt med svenskans skrida, och används om den halv miljard torskar som varje år tar sig från Barents Hav till Lofotens övärld för att leka.
Vandringen genom klart vatten och hårda strömmar gör fisken muskulös och det snövita köttet särskilt gott. Skrei, som finns från januari till april, är helt enkelt torsk när den är som allra bäst. Och lyckligtvis bedrivs fisket på ett hållbart sätt med klartecken från Världsnaturfonden.
På www.norskfisk.se finns en lista över vilka svenska butiker som säljer skrei plus flera bra recept. Tillaga den varsamt!