Pinsam svensk matexport

Man skulle kunna tro att det är jämtländska getostar, löjrom från Kalix och skånsk spickeskinka som ska sälja Matlandet Sverige. Men när det gäller exporten verkar det mest handla om alkoläsk, riskakor och texmexmat.

Senast jag lyssnade till landsbygdsminister Eskil Erlandsson var för några veckor sedan på White Guidegalan då han berömde den svenska kockeliten. Visionen om att Sverige ska bli det nya matlandet hade aldrig varit möjlig utan dessa fantastiska restauranger, sade statsrådet.
Och detta kan väl knappast någon invända emot. Ska det hända något radikalt med den svenska matkvaliteten krävs mängder av innovativa kockar och dessutom kreativa mathantverkare av alla de slag. 
Men målet med djärva matsatsningen är inte bara att vi svenskar ska äta bättre och att en blomstrande krogkultur kan locka till sig fler turister. Idén om Sverige som en kulinarisk toppnation handlar minst lika mycket om jobben inom livsmedelsproduktionen.
Fram till 2020 ska matexporten fördubblas och då gäller det att slå sig in på nya marknader. Regeringen vill att även ”konsumenter i andra länder ska vara medvetna om mervärden i mat från Sverige samt ha kännedom och förtroende för våra processer”, som det på något stapplande tjänstemannasvenska uttrycks i en aktuell informationsbroschyr.
Så vad kan då detta betyda? Vilka av matlandets mervärden visar våra livsmedelsföretag egentligen upp? 
Jag går in på Exportrådets hemsida, klickar på success stories och landar i en verklighet som ligger en bra bit från de gastronomiska festtalen. Eller vad sägs om Kopparbergs inbrytning på den brittiska cidermarknaden? Till en början rynkade engelsmännen på näsan åt det svenska bryggeriets söta alkoläsk med fejkad äppelsmak, men efter slug marknadsföring föll britterna till föga. Och att detta kunde ske i England, som av många betraktas som den äkta ciderns hemland, anses som en särskild bragd.
En annan framgångssaga svarar göteborgsföretaget Almondy för. Deras svenskflaggade djupfrysta tårtor med ytbehandlingsmedlet gummi arabicum och stabiliseringsmedlet cellulosagummi står idag på allt fler tyska och österrikiska kaffebord. 
Och balterna kan numera äta Friggs riskakor med den i Sverige utskällda smakförstärkaren mononatriumglutamat.
Samtidigt sprids det svenska plockgodiset över Europa och resten av världen. Denna helsvenska uppfinning blir ett ”bra draglok” för att även sälja ”svensk texmexmat och Singoallakex som ingår i satsningen på att profilera Sverige som matland”, sade nyligen Håkan Björklund, som både är talesman för konfektyrbranschen och Livsmedelsföretagens omvärldsanalytiker.
Svensk texmex, alltså!
Så snart borde väl även de mexikanska konsumenterna kunna hitta guacamoledip med 1,5 procent avokado på sina butikshyllor. 
Från matlandet i norr.

Tillägg
Att E-numren är återkommande inslag i den svenska exportsatsningen är egentligen inget att förvåna sig över. När Exportrådet i fjol skulle utse årets Livsmedelsexportör fastnade man inte för någon vanlig mattillverkare utan för tillsatsproducenten Aromatic.
Företaget, som exporterar 90 procent av sin produktion, framställer i ”en tekniskt avancerade anläggning” rader av tillsatser och industriella ingredienser till bageriindustrin – som färskhållare, emulgatorsystem och färgämnen. Dessutom producerar man rader av aromämnen, som exempelvis kan användas av den bagare som vill skyla över att kakan inte består av riktigt smör eller äkta vanilj.