Kan man gå tillbaka till fabrikslimpan?

För den som bor i Stockholms innerstad verkar det snart finnas ett surdegsbageri i varje kvarter. Brödälskarna jublar förstås, men tänk om det egentligen bara är en fluga?

När historiker talar mat är dagens trender vanligtvis ganska ointressanta. Att vi ena året äter sushi för att nästa år begrava oss i gammaldags långkok är alldeles för flyktigt och tillfälligt för att ge något avtryck att tala om.
Annat var det när den stora potatisrevolutionen svepte fram i början av 1800-talet. På några årtionden bytte våra förfäder ut sitt rågbröd mot en gammal indiansk kolhydratkälla. Jonas Alströmer hade visserligen inlett sin lobbykampanj för den nya grödan nästan hundra år tidigare. Men det var först nu den slog rot hos allmogen, som snart upptäckte att den ätbara rotfrukten även kunde förvandlas till brännvin.
I nästa stora omvälvning var det faktiskt den omhuldade spriten själv som blev ifrågasatt. Några decennier efter potatisens triumf började nämligen kaffet ersätta brännvinet som svenskarnas sällskapsdryck nummer ett. De båda njutningsmedlen kan förstås kombineras, vilket ju fortfarande sker, men före kaffets genombrott i mitten av 1800-talet var det endast det hembrända som åkte fram så snart någon besökande klev över tröskeln. 
Stora och viktiga förändringar förstås, som präglar oss än idag. Men utvecklingen tog väl inte slut i och med att vi började koka potatis och dessutom fika stup i kvarten? Det måste väl finnas något i dagens matkultur som kan vara värt att orda om när historien någon gång i framtiden ska skrivas.
Vindrickandet, som tidigare var en småskalig verksamhet i vissa sociala kretsar, är kanske en given kandidat. Liksom att vanligt folk numera går på krogen i aldrig tidigare skådad omfattning.
Men jag intresserar mig just nu mer för den pågående surdegsvågen. Håller den på att utvecklas till något bestående, till ett verkligt skifte i den svenska inte alltför ärorika brödkulturen? 
Jag frågar matforskaren Richard Tellström, som svarar nej, surdegen är så sammanflätad med den just nu rådande tidsandan och kommer därför att bli en parentes. 
Så jag dristar mig att sätta emot.
Visst inser även jag att klivet från sirapslimpa till levain kan förefalla gigantiskt.  Det är väl inte heller troligt att sötesbrödsdagarna helt kommer att upphöra. 
Och även framöver blir det förmodligen bara en liten entusiastisk minoritet som regelbundet bakar sitt eget bröd. 
Men surdegsrevoltens bas är de tiotusentals konsumenter som nu börjat handla hantverksmässigt framställt bröd i det stadigt växande antalet småbagerier. Är det verkligen möjligt att vi som fått smak för detta kan förmås att gå tillbaka till de inplastade industriprodukterna?
I så fall vore det tragiskt.

Tillägg
På surdegskartan.se kan man få en hygglig lägesbeskrivning av brödupprorets utbredning över landet.  Just nu 151 bagerier från Ystad i söder till Umeå i norr. Merparten ligger förstås i och kring storstäderna, där flest människor bor, men även över andra delar av landet, som i den jämtländska glesbygden, är ett antal pärlor utströdda.
Alla finns dock inte med på listan, vilket betyder att de goda bagerierna förmodligen är ännu fler. Systrarna Lindqvists hembageri som jag slank in på i Karlskrona i september kan jag inte hitta på kartan. Måste tipsa!
Skulle du förresten vara på väg till Storbritannien och är i behov av en tillförlitig brödguide, gå in på Real Breads hemsida!