Dags att börja äta killing

Framtidens köttätare får nog räkna med att kraftigt vidga sina vyer. Vad är det för fel på kanin, get och häst! Och när åt du senast muskelmage?

Som barn var jag nog bra kräsen. För att finna nåd hos mig skulle tubkaviaren, limpan och den pulverbaserade nyponsoppan vara av vissa ytterst noggrant specificerade fabrikat. Annars rynkade jag bortskämt på uppnäsan. 
Kanske spelade min köksmässiga alienation på något vis in. Mamma var familjens enda kock och det var lika osannolikt att jag skulle ställa mig bredvid henne och trilla köttbullar som att hon skulle vara med och fajtas om dankar och glaskulor ute i lekparken.
Min lista med favoriträtter var beklagligt kort och jag satt ofta kvar till sist och försökte kämpa i mig sådana hemlagade nyttigheter som den frekventa spenatsoppan med sina långa och, enligt min dåvarande mening, obehagligt slemmiga blad.
Av någon anledning hade jag dock fastnat för muskelmage. 
Denna spänstiga godsak från hönornas och kycklingarnas inre var det dock knappast någon annan som uppskattade. Att den ändå ingick i kvartersbutikens sortiment berodde på vår förorts många jyckar som då ännu levde lyckliga utan dagens fabriksfoder.
Så morsan skyllde alltid på den imaginära hunden när hon stod framme vid charkdisken. Gubben med båtmössan skulle inte få tro att det var den där kortvuxna sexåringen med de många virvlarna som föddes upp på denna hyperbilliga fågeldetalj.
Idag är uppväxtens limpmackor knappast något att skryta med, men muskelmagarna borde kunna ge några poäng. Inte i första hand för att under namnet gésier kan ingå i underbart matiga franska sallader, utan för själva normbrottet.
Mellan vad som anses ätligt och oätligt går en tydlig gräns. Och ibland känns vår matkultur, trots allt som hänt, lika snäv som den kräsne 60-talsgrabbens vid middagsbordet i Bagarmossen.
Visst gillar vi numera getost och det finns många ypperliga inhemska mathantverkare som specialiserat sig på denna delikatess. Men hur många kan tänka sig att äta det kött som hänger naturligt samman med ostproduktionen?
Till påsk fick vi den unika chansen att köpa en nyslaktad killing av getostproducenten Anna-Karin Gidlund, som annars mest säljer till de grekiska invandrare som förmår uppskatta denna läckerhet.
På den helgrillade killingen från ångermanländska Trehörningsjö levde vi sedan mycket gott hela påskhelgen. Köttet är mindre fett än lammets och är milt i smaken. Lite som kanin, skulle jag vilja säga, men hur många har haft detta klimatsmarta pälsdjur på tallriken?
När geten var i det närmaste uppäten bjöds vi över till Börje och Bettan som serverade alldeles utmärkt hästkött. Utan att hymla det minsta om saken.
Alltså raka motsatsen till de södertäljekrogar som alldeles nyligen avslöjades med att sälja häst som nötkött. 
Ingen vill ju sätta tänderna i en kuse.

Tillägg
Nyligen framhöll en forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet det förbisedda kaninköttets fördelar. Detta välsmakande gosedjur, som jag har skrivit om tidigare, släpper till skillnad från kon inte ur sig växthusgasen metan och är effektiv när det gäller att omvandla grova vegetabilier till kött. Ändå är den svenska uppfödningen ytterst blygsam.
Från Storbritannien rapporterar The Economist att försäljningen av vildfångad ekorre från skogarna i Northumberland har blivit en hit i London. Ekorrköttet kan dock inte exporteras till Tyskland vars hygienlagar förbjuder ”katt- och hundlikt kött”, och de tyska medierna hånar de engelska ”råttätarna”.