I början av april är läget som sämst

När situationen ser som mest hopplös ut kan räddningen vara som närmast. Och de första ljuspunkterna har faktiskt redan siktats. Mats-Eric Nilsson peppar modstulna matlagare. 

Vi som gillar att följa naturens rytm och råvarornas säsonger befinner oss för tillfället i de yttersta av dagar. Man kan utan minsta överdrift konstatera att vår sämsta tid är nu. 
Den oinvigde skulle kunna tro att detta kulinariska bottenläge borde inträffa mitt i smällkalla vintern då snötäcket kan ligga metertjockt över landets djupfrysta åkrar. Men då är butikerna fortfarande fulla av lagringståliga frukter och grönsaker. 
I början av året finns ju massor av inhemskt odlade rotfrukter, kålsorter, äpplen och i välsorterade affärer till och med päron. Något som dessutom lyckligt nog råkar sammanfalla med att Medelhavsområdets apelsiner och clementiner prickar in sina formtoppar.
Annat är det i slutet av mars och i början av april. Citrusfrukterna börjar bli torra, äpplena, kålrötterna, rotsellerin och palsternackorna är slut, morötterna börjar sjunga på sista versen och kålhuvudena krymper för varje vecka i takt med att de yttersta dåliga bladen undan för undan måste tas bort.
Till och med min omsorgsfullt lagrade och dyrbara romtopf är tömd. Det enda som återstår av de romdränkta jordgubbarna, hallonen, persikorna, nektarinerna, vinbären, björnbären och plommonen är själva spadet, som spetsat med konjak får leva vidare som likör – destillatet av en svunnen sommar.
Att protestera mot på de nordliga odlingssäsongerna och därmed jordaxelns lutning känns dock inte meningsfullt. Nöden är uppfinningarnas moder och i det begränsade utbudet lockas de verkligt kreativa lösningarna fram.
Som de underbart sega (!) jordärtskockor som var inledningen till en lekfullt årstidsanpassad måltid på den nystartade och avslappade köpenhamnska finkrogen Relæ i mitten av mars. Skockorna hade ugnsbakats i tre timmar på 200 grader och doppades vid bordet i en crème på senap och äggula. Och samma rotfrukt var sedan den oväntade utgångspunkten för den avslutande ¬– och delikata – glassen.
Att spana efter överlevande på botten av rotfruktslådan är dock alldeles snart ett passerat stadium. I den danska huvudstaden kalasade man i förra månaden redan på den färska vackert blekrosa stenbitsrommen; ett tidigt vårtecken utan minsta dutt av vare sig det svarta eller det röda färgämne som blandas ned i svenska romburkar. Och kocken på Saltåskolan i Järna, där jag nyligen fick en vällagad lunch, kan glatt meddela att han till sin salladsbuffé just fått de första späda gröna bladen från Skilleby trädgård. 
Det nya matåret bultar redan på dörren. 
Hur tänker du fira primörernas återkomst?