Dags för fredagsmys 2.0

Gärna tacos ikväll! Men i så fall på riktigt. Mats-Eric Nilsson prisar en ny bok som lär ut texmex från grunden. 

Nyligen blev jag offentligt intervjuad av den finska bloggaren och författaren Noora Shingler i den nyöppnade och omtalade restaurangen Kellohalli i Helsingfors gamla slakteriområde.

Hon berättade att hon inspirerad av mina böcker genomfört en kampanj mot den guacamoledip med endast 0,7 procent avokado som säljs i livsmedelsbutikerna i Finland. För övrigt ett svårslaget nordiskt rekord i en gren med knivskarp konkurrens.

Uppståndelsen blev på kort tid så stor att den pressade tillverkaren – som glädjande nog även fick det finska livsmedelsverket emot sig – lovade att ändra den kritiserade produktens beteckning.

Någon tycker möjligen att företaget istället för det utlovade namnbytet borde ägna sin kreativitet åt själva innehållet. Men hela konceptet är ju i sig en omöjlighet. En burk okyld avokadoröra som har flera månaders hållbarhet kan aldrig fungera.

I de svenska butikernas kyldiskar finns sedan några år en tillsatsfri färdig guacamole från Rydbergs. Den smakar självklart mycket bättre än E-nummerröran i Santa Marias burk med 1,5 procent avokadopulver. Men jämfört med den version som vem som helst på fem–tio minuter kan röra ihop hemma i det egna köket blir den ändå bara en blek kopia.

Av en äkta och nygjord guacamole blir man däremot glad, skriver Jonas Cramby i sin nyutkomna Texmex från grunden. Och själv blir jag lycklig av hans medryckande bok, som återupprättar det sköna kök som frodas i gränslandet mellan Texas och Mexiko, men hos oss dyker upp i en så snöpt form.

Det kommer ut en kokbok om dagen och det är alltmer sällan jag efter läsningen går från ord till handling. Men här blir jag plötsligt sugen på att pröva på i stort sett allt – med undantag för långkoket i coca-cola.

Efter Crambys handfasta bidrag finns det liksom inte längre något att skylla på för den som egentligen skulle vilja göra riktiga tacos och lyfta fredagsmyset till en helt annan nivå.

Det handlar sällan om någon särskilt avancerad matlagning – mest om lite framförhållning när det gäller tillagningen av köttet. Jämfört med att steka köttfärs och öppna några rödgula förpackningar tar bokens autentiska recept dock givetvis längre tid.

Men den smakmässiga belöningen blir förstås desto större.

Och i en barnfamilj eller ett kompisgäng finns lämpligt nog många flinka fingrar som kan göra jobbet. Till exempel hacka och röra till någon av Crambys guacamole, som enligt författarens grundregel inte bör mixas – och alltid framställas i rejäla laddningar:

”Man kan nämligen inte göra för mycket guacamole. Det har aldrig hänt”, lyder hans erfarenhetsbaserade analys.

 Tillägg

Krönikorna om hur utmärkt mat går till spillo har möts av stort gensvar från läsekretsen. Artikeln om de uppeldade värphönsen (7/9) engagerade många, och samma sak inträffade när jag för två veckor sedan skrev om hur tonvis med siklöjor skickas till värmeverket.

Många läsare har själva fina matminnen av den i dag utrangerade fisken.

Vanja Memsen fick under sin uppväxt i Norrbotten kokt siklöja med béchamelsås och rå lök, vilket var ”jättegott”. Peter Erlandsson åt på 70-talet vassrökt siklöja i södra Karelen. En rätt ”som borde platsa på vilket festbord som helst”. Och Peter Fellbom smörstekte under samma årtionde siklöja i Ludvika: ”En delikatess helt enkelt och ändå obegripligt förbigången som mat.”