Missbruket av cheddar

Möjligen hör ”Gud”, ”kärlek” och ”fred” till språkets allra mest missbrukade ord. Men ”cheddar” kommer i så fall inte särskilt långt efter.

Vi sitter vid ett drygt sex meter långt massivt ekbord under tjärade takbjälkar och beundrar en magnifik öppen spis i sandsten. Platsen är Blackmore farm i Somerset och vi håller just på att avsluta en Full English Breakfast bestående av pocherade ägg, bacon, blodpudding, champinjoner, tomat och toast. 
Då frågar plötsligt ägaren till detta prisbelönta bed & breakfast – med ett högst levande jordbruk och en huvudbyggnad från 1400-talet – om vi händelsevis skulle vilja ha något mer.
Nej tack, nu är vi verkligen nöjda, är förstås det givna svaret efter ett så laddat morgonmål. Men för mig är det trots allt något som saknas.
– Maybe some cheese, säger jag trevande.
Inga problem, replikerar Mr Dyer, men blir borta en bra stund. När han kommer tillbaka efter en vända i den egna gårdsbutiken medför han två rejäla bitar av den sagolikt vällagrade, lite flagiga, opastöriserade cheddar som går under namnet Montgomery. 
Även Anna Karin på andra sidan frukostbordet inser ganska snart att detta är något stort. Ändå tillhör hon egentligen emmentalergrevéfolket och mellan dem och oss cheddarmänniskor går ju vanligtvis en tydlig gräns. 
Här i sydvästra England, som är den världsberömda ostens hemland, bryts hennes motstånd undan för undan ned och vi provar under en veckas semestertripp rader av ljuvliga, nötiga och lite syrliga farmhouse cheddars. Det engelska upproret mot fabriksosten har pågått i flera decennier och det är numera lätt att få tag i de småskaligt framställda mejerivarorna. 
Vi besöker tyvärr även cheddarns urhem, den by som heter som osten, men där man idag får leta länge bland de många tingeltangelaffärer som det intilliggande dramatiska bergspasset gett upphov till innan man hittar ortens enda kvarvarande ostproducent.
Cheddarostens berömmelse – redan Henrik II beställde år 1170 ett större parti – är samtidigt dess förbannelse. Den speciella cheddartekniken, som går ut på att skära ostmassan i ytterst små bitar eller mala den i ett slags kvarn innan den pressas samman i stora cylindriska formar, spreds under 1800-talet och 1900-talet ut över världen. Och till skillnad från fransmännen har engelsmännen inte ursprungsskyddat sina ostar, vilket har lett till att i stort sett vadsomhelst kan kallas för cheddar.
Allra längst har det amerikanska missbruket gått, vilket genom McDonald's försorg är spritt till 121 av världens länder. På deras ostburgare återfinns en starkt gul substans som gåtfullt nog brukar kallas cheddar trots att den smaksatts med aromämne, kolorerats med färgämne och i övrigt innehåller ett antal E-nummer.  

Tillägg
Var hittar man den äkta varan?

Under senare år har det blivit lättare att få tag i farmhouse cheddar i svenska ostbutiker. På sina håll kan man till och med komma över den tidigare ytterst ovanliga ekologiska versionen.
I Stockholm finns bra engelsk cheddar hos Taylor & Jones på Hantverkargatan och i saluhallarna. Och den som reser till London har förstås många ostspecialister att välja på. Exempelvis Paxton & Whitfield (93 Jermyn Street), La Fromagerie (2–6 Moxon Street) och i flera stånd på Borough Market.
Svensk cheddar, som skånska Kvibilles, bygger på ett eget recept från 1928 och har inte mycket gemensamt med det engelska originalet. Den görs enligt Arlas hemsida hantverksmässigt, men klarar sig ändå inte utan tre konserveringsmedel.