Fransmännen drack mer cider än vin

Vi dricker sedan flera decennier alltmer vin. Och det finns till och med några eldsjälar som börjat odla druvor här i landet. Men när ska vi på allvar upptäcka den äkta cidern som ju bygger på en ytterst inhemsk råvara?

”Sverige är ett mycket fattigt land”, konstaterade rektorn för det franska språkinstitut i Aix-en-Provence där jag befann mig under några veckor i mitten av 90-talet. Inget vin, begränsad ostkultur, alldeles för få frukter och grönsaker. Utan gastronomisk bredd. Un pays très pauvre, helt enkelt.
Som svensk hukade man i bänken och beredde sig på ytterligare smörj, men denne vältalige akademiker bytte snart fokus och inriktade sig istället på att vända upp och ned på våra ingrodda föreställningar om Fransmannen.
Så sent som år 1900 hade merparten av Frankrikes invånare inte franska utan något av landets regionala språk som modersmål, berättade han. Dessutom är baskern inte särskilt vanlig – utanför amerikanska filmer – fortsatte han nedmonteringen. 
Fransmän som inte talar franska och inte bär sin karaktäristiska huvudbonad kanske inte heller kolkar vin? Alldeles nyligen har jag insett att det faktiskt tidvis har legat flera korn av sanning också i en sådan svårtänkbarhet.
För drygt ett sekel sedan drack man i Frankrike mer cider än vin. I de norra landskapen Normandie och Bretagne har cidern traditionellt haft fullständig dominans, och ovanpå detta kom vinlusens härjningar som i slutet av 1800-talet slog ut en stor del av landets vingårdar. 
Kring förra sekelskiftet flödade därför den jästa äppeldrycken som aldrig förr även utanför ciderregionerna och blev nu på modet i självaste Paris.
Det tog sedan flera årtionden innan vinet kunde återställa ordningen och ytterligare åtskilliga decennier tills ölet petade cidern från andraplatsen. 
På 1970-talet var den urgamla drycken dock nere för räkning. Den hade börjat uppfattas som alltför mossig och många odlare ersatte sina äppelträd med mer lukrativa grödor, vilket ledde till att det blev brist på must. Äpplena pressades nu både två och tre gånger, för att få ut så mycket vätska som möjligt, i ett litet antal stora ciderfabriker – med kraftigt försämrad kvalitet som följd. 
Räddningen kom först på 1990-talet. Ambitiösa odlare tröttnade då på att till låga priser kasta sina äpplen i industrins gap. Som vilka vinbönder som helst skaffade de sig istället egen utrustning för jäsning och buteljering hemma på gården och började precis som sina förebilder inom druvsektorn tala om ciderns terroir. 
Det är denna smakmässigt intressanta pånyttfödelse som gör att man idag i många länder kan njuta av ett brett sortiment av fransk kvalitetscider, som ett fullgott – och alkoholsvagare – alternativ till vin. 
Det gäller förstås bara att få korn på de fåtaliga pärlorna i den dånande floden av alkoläsk.  

Tillägg

Få länder har så goda förutsättningar för ciderproduktion som den resursslösande äppelnationen Sverige. Men trots att vi har en cidertradition från 1600-talet finns idag ingen inhemsk producent av den äkta varan. Systembolagets hyllor domineras istället av den svenska ciderimiterande alkoläsk som under senare är blivit en stor exportsuccé.
Flera entusiaster ligger dock i startgroparna. Exempelvis Brännland Cider utanför Umeå. Här finns långt framskridna planer på att inom några år kunna framställa ekologisk cider av norrländska trädgårdsäpplen i fransk, engelsk och kanadensisk stil.
Läs mer om projektet: www.brannlandcider.se
Läs mer om cider: www.riktigcider.se