Matindustrins egen logik

Den senaste köttskandalen visar att det lyckligtvis inte är tillåtet att påstå att häst är nöt. Men det finns åtskilliga andra fullt tillåtna sätt att lura konsumenten på.

Du shoppar kläder på nätet och sitter en stund och velar mellan ett antal tröjor. Till slut fastnar du för den i ull. För att slippa frysa, och dessutom för att du gillar mer gedigna och pålitliga material som ger en skön lite gammaldags känsla. 
Men när försändelsen tre dagar senare anländer märker du omedelbart att något inte stämmer. Kan detta verkligen vara ylle? undrar du, och trevar efter lappen i nacken. Och där står det svart på vitt att plagget i huvudsak stickats av konstfibrer och att ullinnehållet ligger på blygsamma 3 procent.
Vad du gör i det här läget är väl ganska självklart. Du kontaktar omedelbart företagets kundtjänst och får du inget tillfredsställande besked därifrån sätter du dig i förbindelse med SVT:s Plusredaktion eller annan lämplig klagoinstans. Vilken sanslös bluff, hur kan de ha mage att sälja det här som ull!
Matvärlden styrs dock av en annan logik. En hel räkdriva på förpackningens framsida, men bara en ynka räka i såsen, är ett slags normaltillstånd som vi konsumenter i stor utsträckning vant oss vid. Precis som smörlös smördeg, vaniljlös vaniljglass och tryffellös tryffelolja.
Och när någon trots allt reagerar och anmäler saken till Livsmedelsverket kan svaret bli att myndighetens jurister kommit fram till att konsumenten enligt deras bedömning faktiskt inte har blivit vilseledd. Man kan nämligen inte utgå från att exempelvis Kexchoklad blåbär, på bilden översållad med bär, ska innehålla något alls av den äkta varan. Istället bör kunden vara införstådd med att såväl produktnamn som illustrationer stundtals är ett slags fiktion.
Just kexchokladen är sedan något år indragen av tillverkaren, men det är ju inte särskilt svårt att i en vanlig livsmedelsaffär hitta åtskilliga andra varor med suspekt märkning. Här finns hela skalan från direkta lögner till halvsanningar och luriga formuleringar.
Det allra senaste exemplet kommer från den uppmärksamme SvD-läsaren Bengt Arne Persson. Sedan han i en Willysbutik köpt Garants romsås – med en rejäl skål rom avbildad på burkens sida och lock – vände han sig till Axfoods Konsumentservice för att förhöra sig om den verkliga halten. 
Svaret blev: 
”Den innehåller 1 % ishavsrom.”
Resten av ”rommen” visar sig vara havstång, som torkas och formas till små kulor för att kunna fungera som billigt substitut. 
En ytterst välvillig tolkning skulle kunna vara att tillverkaren genom att snåla med fiskäggen på något sätt vill göra en insats mot utfiskningen. 
Men sådant miljöansvar tas väl sällan i det fördolda.

Tillägg
Ett kontrasterande mejl kommer från Kenneth Axelsson i Vinberg i Falkenbergs kommun. Han började sin långa bana i livsmedelsbranschen redan 1965. Först som cykelburen springschas med bitsockerlåda på pakethållaren och därefter bakom disken i ortens genuina kött- och charkbutik, som tre gånger i veckan fick sina köttleveranser i form av hela djur direkt från slakteriet.
Samtliga charkuterivaror tillverkades på plats av ”egenstyckad råvara” utan andra tillsatser än kryddor och salt. ”Inte ens gelatin behövdes. Vi kokte särskild buljong på grissvål och ben”. Medvursten, som rökts på riktigt och innehöll äkta cognac, hängde i minst fyra veckor för att mogna. 
”Nostalgi – kanske. Matkvalitet – JA”, sammanfattar mejlskribenten sin historielektion.