Glögg spetsad med E-nummer

Köpeglöggens beståndsdelar är ofta lika hemliga som innehållet i tomtesäcken. Med risk för att upplevas som partypajare sniffar Mats-Eric Nilsson efter de E-nummer som kan tänkas dölja sig i den rykande kastrullen.

Randstat! Uttalat med ett halländskt skorrande var det för bara ett årtionde sedan ett av de vanligaste skällsorden i den inhemska debatten. Men när hörde man det senast?
Rent storpolitiskt kommer vi nog alltid, oavsett styre, att befinna oss någonstans i den förhatliga marginalen. Antagligen är det bara i det globala vodkabältet som vi svenskar av hävd hör till kärnländerna.
Så här kring jul brukar denna framskjutna position bli extra påtaglig, och bara den ideologiskt förblindade kan väl då ropa på fri sprit och nedmonterade restriktioner. Men visst kan man bli ganska fundersam över en och annan regel.
Det började redan under motbokstiden då en vuxen väletablerad karl fick hinka i sig imponerande tre liter brännvin i månaden plus tre nubbar per krogbesök medan öl av internationell normalstyrka, så kallat starköl, endast kunde utfås på apotek mot recept.
Idag kan man som bekant köpa sådant öl på Systembolaget, men nya anomalier har istället uppstått. Livsmedelsbutiken får sälja öl som har max 3,5 procent alkohol medan den som är törstig på cider av samma styrka får leta förgäves på Ica. 
Denna äppeldryck räknas nämligen som vin och får i matbutiken bara hålla en alkoholhalt på 2,25 procent. Så när den äkta franska cidern under ett soligt år med sötare äpplen blivit en kvarts procentenhet starkare förvandlas den med byråkratisk självklarhet till systemvara.
Och då behöver den intressant nog inte längre ha en innehållsförteckning. Endast de drycker som ligger under denna magiska gräns måste deklareras, enligt det regelverk som gäller inom hela EU och är mer liberalt för starka drycker än svaga.
Ingredienserna i den glögg som säljs i mataffären är alltså noggrant redovisade medan det är upp till tillverkaren själv om kunden ska få veta vilka tillsatser som färgat och gett smak åt bolagsglöggen. 
På etiketten till vin- och starkvinsglöggarna är det därför fritt fram för den som betyga julens traditioner sin obrottsliga kärlek och lyriskt beskriva de sagolika råvarorna – utan att behöva störas av verklighetens trista E-nummer.
Vetskapen om att den mörka kulören i många fall har åstadkommits med samma färgämne som finns i Coca-cola eller att smaken har kryddats upp med mer eller mindre konstgjorda aromämnen bidrar ju inte på något positivt sätt till julstämningen.
När jag för några veckor sedan skickade ut inbjudningar till ett glöggmingel fick jag från en välinformerad litteraturkritiker i den här tidningen svaret att han har svårt för slibbigt söt glögg med trista tillsatser, men att han gärna vill komma ändå.
En ganska grov och synnerligen välriktad pik, som fick mig att – faktiskt för första gången – göra min egen glögg.
Tack, Fredrik!

Tillägg
I Systembolagets katalog finns 63 icke alkoholfria drycker i kategorin glögg och glühwein. Enligt reglerna är 8 sötningsmedel, 23 färgämnen, fyra konserveringsmedel och ett antioxidationsmedel tillåtna i denna kategori. Säkerligen nyttjas bara en liten del av de godkända tillsatser, men vilka får konsumenten ofta inte veta.
Blossa informerar dock frivilligt på sina flaskor om innehållet i vinglögg och starkvinsglögg. Färgen åstadkoms med hjälp av E150b, som är sockerkulör framställd enligt kaustiksulfitprocessen. Även Dufvenkrooks har innehållsförteckningar och där framgår det att smaken inte bara kommer från kryddextrakt utan även ospecificerade aromämnen.