Felaktiga innehållsförteckningar

Vi är allt fler som håller koll på innehållsförteckningarna för att veta vad vi stoppar i oss. Men kan vi verkligen lita på dem?

Förr skrev man inte under ett kontrakt eller avtal utan att först mycket noggrant ha läst igenom det. Idag däremot klickar vi obekymrat upprepade gånger på ”fortsätt” och därefter ”jag godkänner” utan att intressera oss det minsta för de tättskrivna textmassor som möter oss. 
Men om tjänsten är gratis är det förmodligen du som är varan, som Fredrik Alverén påpekar i boken Såld på nätet. 
Vi borde därför inte bli så förvånade över att Internetjättarna – med ditt och mitt dokumenterade samtycke – gör sitt bästa för att försöka tjäna pengar på våra privatliv. Och det givna rådet från nätexpertisen är man bör studera det finstilta även när det är digitalt.
Själv har jag av bekvämlighetsskäl inte börjat riktigt ännu, men visst är det svårt att argumentera emot. Särskilt för mig som i alla sammanhang brukar framhålla hur nödvändigt det är att vi konsumenter på allvar bryr oss om de allra minsta bokstäverna. 
I mer än fem år har jag pläderat för närläsning av innehållsförteckningen istället för att bara reflexmässigt lägga matvaran i kundkorgen. Det är ju liksom det enda vi har att gå efter.
Så tänk då om de där svårtolkade uppgifterna inte ens stämmer! Om man i själva verket inte kan lita på den information som tillverkaren går i god för. Då spelar det ju ingen roll hur mycket vi än hårdgranskar förpackningen.
Hittills har jag utgått från att den risken är minimal. Att feldeklarerade produkter är ytterst ovanliga och bör ses som olycksfall i arbetet. 
Men nu vet jag inte längre.
Strax före jul presenterade nämligen Livsmedelsverket en föga uppmärksammad kartläggning som visar hur bristfällig märkningen i själva verket kan vara. Man kontrollerade den här gången charkvaror och färdigrätter och fann att tillsatserna redovisades på ett felaktigt sätt för nästan hälften av 278 undersökta produkter. Särskilt oroväckande var de 30 livsmedel som innehöll sådana tillsatser som inte redovisades alls för konsumenten. Av något skäl saknades dessa ämnen i ingredienslistan trots att de bevisligen ingick i varan. 
Om detta stickprov som omfattade 75 kommuner är giltigt för hela butikssortimentet kan vi alltså räkna med att omkring var tionde produkt med tillsatser i även innehåller sådana E-nummer som inte är deklarerade.
Dessutom framgår det av rapporten att drygt en tredjedel av de producenter som använde så kallade rökaromer istället för att röka skinkan eller korven på traditionellt sätt struntade i den regel som säger att detta måste anges på förpackningen.
Slarv eller fusk. 
Vad tror du?