Snyggt med oätligt

Att kokböckernas och reklambildernas rätter ser så ouppnåeligt läckra ut behöver egentligen inte bekymra amatörkocken. Den stajlade maten är ju många gånger helt oätlig.

Redan när du får syn på den mogna frukten kommer matsmältningen igång. Långt innan den nått ditt smaksinne har du med hjälp av ögonen bildat dig en uppfattning om hur den kan komma att smaka.
Synintrycket och doften hjälper oss att skilja det ätliga från det som kan orsaka sjukdom och död, vilket genom historien har varit en överlevnadsfråga. Ser växten giftig ut? Verkar köttet vara ruttet?
Men i takt med att kokkonsten förfinats och vi även funnit andra sätt att avgöra livsmedlens säkerhet har matens utseende kommit att spela en mer sofistikerad roll. ”Går det att äta?” blir oftare ”Är det gott?”. 
En rätt som är fint upplagd smakar ju bättre än om den är tråkigt presenterad. Först betraktar vi den vackert grillade fisken, och känner dess doft, sedan får vi den smakmässiga bekräftelsen eller möjligen dementin när vi sätter tänderna i den. 
Men vad händer när vi bara får se – och inte smaka?
När vi får höra talas om de oätliga men ståtliga skåderätter som skulle sprida extra glans åt stormaktstidens middagsbord, ler vi förmodligen överseende. Dagens ögonmat är dock så vanlig att vi sällan lägger märke till den. Till exempel i de många affärer och restauranger där man dekorerar med fina gamla förpackningar och härliga råvaror som varken kan köpas eller finns på menyn. 
Och än idag finns äkta skådebröd. Som det vackert gräddade brödstycke insvept i en handduk som jag nyligen påträffade i frukostmatsalen till det anrika brunnshotellet. Eftersom det placerats på en hylla en bra bit från de svampiga industrilimpor som ingick i morgonmålsbuffén insåg jag trots akut brödhunger att det inte ens var lönt att knacka på ytan. 
Vi matas ständigt med bilder av det ouppnåeliga. Modellernas uppumpade bröst och bortsuddade rynkor har sin motsvarighet i reklambildernas – och ibland även kokböckernas – hårdstajlade fejkmat.
Istället för silikon brukar man här använda sådant som uppblött toapapper för att få fason på de tjusiga kompositionerna. Champagnen kan vara saltad och drinken spetsad med såpa för att öka bubbeleffekten. Biffens attraktiva grillränder består inte sällan av en kakaoblandning som penslats dit. Och den glass som ser så god ut kan bestå av margarin, florsocker och karamellfärg. 
Amatören känner dock inte till att proffset i fotostudion ibland sysslar med avancerad dopning. Att den förbaskade rätten aldrig kommer att se ut precis som den gör på bilden hur slaviskt man än följer receptet.
En orättvisare tävling får man nog leta efter. Inte ens målen är desamma. Hemmakocken har ju faktiskt lagat något som kan ätas upp. 

Tillägg 
Youtube är en guldgruva för den som vill se vilka knep vissa matstajlister använder sig av. Här finns ett av många intressanta klipp:
Food Ad Tricks: Helping Kids Understand Food Ads on TV: Så går det till att med hjälp av kartongpapper och andra hjälpmedel få en halvstekt hamburgare att se så saftig och välbyggd ut som i reklamen. 
Och vill man sedan uppleva den fascinerade skillnaden mellan de färdiga reklambilderna och de verkliga produkterna: Fast Food: Food Ads vs Reality. 
Eller gå in på den tyska sajten pundo3000.com, välj projekt 1: werbung gegen realität och klicka på de 100 matvarorna.