I kebabpizzans land

Sedan ett och halvt år tillbaka är det officiella målet att förvandla Sverige till ett Matland, som man exempelvis kan locka turister med. Så hur ligger vi då till? Mats-Eric Nilsson har rest runt i riket och kollat läget. 

Feta underdrifter är på sätt och vis betydligt intressantare än aldrig så fläskiga överdrifter. Brer man på rejält riskerar man ofta att bli avslöjad medan den som kraftigt underskruvar sina uttalanden sällan får någon särskild uppmärksamhet alls.
Ändå kan ett mästerligt framfört understatement vara minst lika underhållande som att lyssna på en riktigt uppvarvad storskrävlare. Lyssna bara på jordbruksminister Eskil Erlandsson när han talar om Matlandet Sverige:
– Att man äter mat i världsklass på svenska restauranger, gjord på fantastiska råvaror, det ryktet har spritt sig över världen, men med det måste vi också stärka utvecklingen på regional och lokal nivå.
De sju orden i slutet av meningen är så laddade med komprimerad sanning att de har svårt att hålla sig kvar på raden. Ändå finns det förmodligen någon SvD-läsare som aldrig lämnar de upptrampade kulinariska stigarna på huvudstadens malmar och därför känner sig oupplyst om krogsituationen i övriga riket.
Själv har jag dock fullständig koll.
Under de senaste tre åren har jag genomkorsat Pulvermosets och Kebabpizzans land – från sydskånska Svedala till norrbottniska Kiruna. Som handelsresande i matföreläsningar vet jag alltför väl vad som brukar serveras i såväl norrländska glesbygdsbyar som i brusande storstadsområden. Hittills har jag besökt mer än 80 stora och små orter.
– Finns det något bra ställe att äta på? brukar vara min första fråga när jag blir mött vid tåget.
Och svaret blir nästan alltid ett förläget leende. I början vägrade jag att tro på det uppgivna beskedet. Men nu vet jag hur spöklikt lika menyerna är från norr till söder. Som om det hade utgått ett statligt direktiv om exakt vilka bearnaisepizzor, lövbitar och tacobufféer som får ingå. Och att minsta insläpp från den lokala matkulturen är strängeligen förbjudet.
Visst ser jag ibland hur några skärvor av statsrådets matvision glimmar till, men det är mörkret som dominerar. I Lycksele och Arjeplog kan man köpa underbar suovas och fiskar från fjällsjöarna i alldeles utmärkta specialbutiker, men det går inte att få dem tillagade och serverade på en tallrik.
Lyckligtvis speglar restaurangutbudet dock inte vad folk äter. I många norrländska hem är de stora frysboxarna ofta bräddfulla med vilt, svamp och bär. Och när jag sitter på ett västerbottniskt lunchkafé och försöker ta mig igenom ett sanslöst svampigt bröd och lika trista räkor snappar jag från bordet bredvid upp några ord som rymmer ett slags hopp:
– Vi lade ju bara rödingarna i enris och rökte dem...

Tillägg
I en framtid har Sverige kanske utvecklats till något som verkligen skulle kunna göra skäl för beteckningen Matland. Ungefär som Frankrike eller Italien där besökaren möts av traktens råvaror och vällagade regionala rätter även på enklare kvarters- och bykrogar.
I vårt land finns denna matkultur endast på ganska exklusiva lokala finkrogar, som ofta ligger i residensstäderna. Några av de restauranger jag gärna återvänder till är: PM & Vänner (Växjö), Viktoria (Umeå), Blå (Karlstad), Innefickan (Östersund) och Bakfickan (Visby).
En given följeslagare för den resande är White guide som har ambitionen att täcka in hela landet.