Tanklöst ätande

Matupplevelsen är så mycket mer än vad som råkar ligga på tallriken. Sämst blir den när vi helt fokuserar på något annat. När vi bara tuggar på utan att känna efter vad det smakar. På ett viktigt lunchmöte eller med en hämtpizza framför datorn. 

Arbetsluncher är ju sällan särskilt roliga. Det är väl strängt taget bara så länge som man befinner sig utanför ledningsgruppens gemenskap som det kan verka lockande att få sitta och peta i en salladsbytta av plast samtidigt som marknadschefen powerpointbombar med de senaste säljsiffrorna.
I det läget framstår den betydligt intimare och exklusivare affärslunchen givetvis som så mycket bättre. Ända tills man själv sitter där vid krogbordet med företagets plastkort i beredskap.
Mina sällskap är visserligen ofta hur stimulerande som helst, och rätterna brukar som traditionen bjuder ligga ett par snäpp över dagens. Men det smakar trots kökets ansträngningar vanligtvis så lite.
Ju viktigare och intressantare mötet är desto mer tenderar matupplevelsen att krympa ihop. Nyligen serverades jag en förmodligen alldeles utmärkt lunchmåltid, men eftersom jag samtidigt blev utfrågad, närmast korsförhörd, hade jag efteråt endast en vag aning om vad jag satt i mig. Idag har minnet helt förbleknat. Kan ha varit något med älg, eller så var det räkor.
På engelska talar man om mindless eating, och detta själlösa ätande kan man även utöva mol allena. Till exempel när man lunchar vid skrivbordet, al desko som det skämtsamt benämns på amerikanska – eller äter middagen hemma med ena handen på tangentbordet.
Enligt flera studier känner du dig då mindre mätt och blir mer benägen att småäta för att råda bot på otillfredsställelsen. 
Brittiska forskare undersökte en grupp testpersoner som åt sin lunch samtidigt som de lade patiens på datorn.  De hade efteråt en betydligt dimmigare uppfattning av vad de stoppat i sig än den kontrollgrupp som fokuserat på sin måltid. 
Och intressant nog tog patiensgänget fler kakor när båda grupperna fick äta så många de ville en halvtimme efter måltiden.
Möjligen låter allt detta som självklarheter och endast den som säljer de mer eller mindre hälsostämplade snacks som reklamen är full av kan ha något intresse av att hävda motsatsen. 
Men ibland måste vi kanske ha ett eller annat väldokumenterat forskarrön för att inse vårt eget bästa – och därtill få tillräckligt starka argument för att bryta ett skadligt beteende.
På den tid då jag hade ansvar för lunchmöten lyckades jag – trots visst motstånd – skjuta upp det mer organiserade jobbsnacket tills maten var uppäten. Ingen ställde sig vid datorn och drog igång sin presentation medan vi andra på sin höjd hunnit till tredje tuggan.
Vi åt förstås inte under klostertystnad, men slapp i alla fall den sedvanliga sifferkanonaden till våra i grunden ganska hopplösa pastasallader. 
Och kanske smakade till och med de då något godare.