Ikeas tokbilliga köttbullar

Hur kommer det sig egentligen att vi blir så förvånade över att sanslöst billiga matvaror består av extremt prispressade råvaror? Om Ikeas köttbullar hade bestått av Kravmärkt nötkött hade detta varit en större sensation än veckans hästavslöjande.

Under måndagens tidningsläsning fastnade min blick för en ganska liten, enkel och effektiv annons. En bild, ett fåtal ord och en siffra, var allt som behövdes för att väcka mitt – och säkert många andras – intresse:
”Svenska klassiker. 8 st köttbullar med potatismos och lingonsylt: 19:-”
Ett verkligt pangerbjudande som säkert fick en och annan sportlovsledig läsare att förhoppningsfullt fundera:
Behöver vi något från Ikea? En hylla, en lampa, några påsar värmeljus? 
Minst lika relevant hade det dock varit att fråga sig:
Hur det kan vara möjligt att servera en portion av denna kötträtt till ett pris som understiger vad två kexchoklad i kiosken kostar?
Svaret är att det egentligen inte går.
Köttbullarna till det löjligt låga priset är en lockvara som Ikea förmodligen inte kan tjäna ett öre på – men förstås ändå måste fylla med så billiga ingredienser som det överhuvudtaget är möjligt.
För två år sedan fick företaget kraftig bondekritik i Belgien för att man i sina varuhusrestauranger dumpade priset på biff med pommes frites till 2,50 euro. Bönderna, talade om en ”pervers prispress”, och beskrev hur dagens producenter kläms mellan de stora butiksjättarna som tvingar fram orealistiskt låga nivåer. 
Här i möbelgigantens hemland vållade dessa protester inga större rubriker – gnälliga bönder som inte tål inte tål lite sund konkurrens! – men idag vet vi desto mer om vilka följder kostnadsjakten kan få för produktkvaliteten. 
Samma dag som annonsen var införd upptäcktes ju att ett parti av denna blågula paradrätt på väg till Ikeavaruhuset i tjeckiska Brno innehöll just det billiga hästkött som använts som bulkmedel i mängder av färsprodukter över hela Europa.
Att Ikea långt innan den senaste skandalen briserade bytte köttbullsleverantör – du trodde väl inte att de trillades i restaurangköket? – från det numera så skadskjutna Findus till Familjen Dafgård hjälpte alltså föga. 
Uppenbarligen har inget av företagen har haft koll på vilket kött som ingår i deras produkter, och det går nu inte längre att i debatten skylla på skumma utländska fabriker. De aktuella partiet har ju tillverkats i Källby utanför Mariestad.
Sanningen är att varumärkena sedan länge blivit lika ointressanta som nationsgränserna. Komponenterna till våra livsmedel köps upp på en global spotmarknad där den som vid ett givet ögonblick kan leverera till det lägsta priset vinner upphandlingen. 
Och i ett sådant system är det faktiskt mer osannolikt att de hyperbilliga köttbullarna skulle bestå av svenska nötdjur än av uttjänta hästar från Transsylvanien. 
Att det står ”Västergötland, vårt skafferi” på Dafgårds varubussar bör i det här sammanhanget mest ses som en dekoration.

Tillägg
Vad händer nu med exempelvis Findus återkallade lasagne? undrar många läsare. Beskedet från företaget är att de 20 000 portionerna, sammanlagt 7,5 ton, omvandlas till biogas vid en anläggning i närheten av Findus fabrik i Bjuv.
Varför kan maten inte skänkas till hjälpbehövande istället, om de får veta att det handlar om hästkött?
– Vi har inte kontroll över hur de återkallade produkterna har hanteras på vägen från butikerna till vårt lager, svarar Findus. Produkterna kan ha tinats upp flera gånger och vi vet inte heller någonting om hur enskilda produkter kan ha kontaminerats på vägen till Bjuv. 
I Finland har dock 1,7 ton hästkebab kunnat skänkas till välgörenhetsorganisationer eftersom detta parti inte hade nått butikshyllorna.