Det stora löjromsslöseriet

Det är inte bara uttjänta värphöns som eldas upp. Samma sak händer med siklöja sedan man klämt ur den exklusiva rommen. Något att fundera över nu när årets löjromsfiske just har inletts.

En torsdag för ett par år sedan hade ett parti siklöjor förirrat sig in i vår lokala fiskaffär. Nyfikna på denna för oss nya bekantskap slog vi till på ett kilo. Ett köpbeslut som inom en halvtimme skulle visa sig vara ett riktigt kap.
Väl hemma såg vi att det putade ordentligt kring magen på flera av de ourtagna fiskarna. Och när vi skulle rensa dem upptäckte vi att de var stinna på rom.
Vi lade ihop ett och ett – löja och rom – och insåg att vi inte bara fått hem ett gäng goda matfiskar, som nu skulle helstekas i ugnen, utan att vi på köpet även kommit över en liten kvantitet av den svenska matkulturens eftertraktade brandgula guld.
På nätet lyckades vi ta reda på hur vi nödtorftigt skulle snabbereda romfångsten. Bort med hinnan. Skölj noggrant. Och salta in. 
Säkert hade det kunnat göras bättre. Beredningen, som egentligen tar flera dagar, är en konst som går i arv från generation till generation. Ändå smakade vår löjrom riktigt bra i en kall sås till fisken, och triumfen över att inte ha kastat bort den blev förstås en extra krydda.
Att vi genom att konsumera såväl fisk som rom gick på tvärs med branschens förhärskande marknadslogik hade jag då ännu ingen aning om. Idag vet jag tyvärr betydligt bättre. Löjromshanteringen är ett av många exempel på vår ohållbara misshushållning med alldeles utmärkta råvaror. 
Själva rommen slösas förstås inte bort. Denna dyrbara delikatess, som numera åtnjuter EU:s ursprungsskydd om den kommer från Kalix, vaktas tvärtom ytterst noggrant. Inte ett korn får förfaras, och fisket är strängt reglerat.
Men sedan honorna tömts på sitt innehåll sjunker siklöjans värde till botten. Varken de urklämda honorna eller de romlösa hanarna, som är en tragisk bifångst vid trålningen, brukar hamna på någons tallrik. Precis som med de uttjänta värphöns jag skrev om för några veckor sedan blir de antingen minkföda eller eldas upp. 
90 procent av den siklöja som fångas i norra Vänern hamnar i ett värmeverk i Karlstad. Och fiskarna får då betala 80 öre per kilo för att bli av med sin fullt ätbara fisk.
Men vinden håller lyckligtvis på att vända. 
Norrbottensfiskare har skaffat en särskild maskin som försiktigt klämmer ur rommen ur löjan, vilket gör att den kan säljas som hel oskadad fisk. Och i Vänertrakten har man startat ett projekt för att på olika sätt ta tillvara den tidigare utdömda arten. I juni lanserades burgare gjorda på siklöja, och nu i september serverades stekta filéer till skolbarn i Götene.
Ännu ligger vi dock långt efter finnarna, som vet att uppskatta muikku i alla möjliga former. Kanske ska vi – som omväxling – spana åt öster.

Tillägg
Klassiska brasseriet Riche i Stockholm hör till de stora konsumenterna av löjrom, cirka 700 kg per år. Detta är också platsen för den som nu vill avnjuta sällsyntheten färsk löjrom från Kalix.
Under de fem veckor från den 20 september då fisket pågår vid den norrbottniska kusten har Riche ordnat med specialleveranser från fiskaren Kent Karlsson, och kan därför erbjuda den färska varan.
Löjrom har bara en veckas hållbarhet så i stort sett allt som fiskas fryses ned och äts sedan i upptinat tillstånd, vilket i och för sig inte brukar vara så pjåkigt det heller.
Tyvärr saknas under löjromsveckorna den siklöja med mandelpotatisstomp, som tidigare funnits på Riches menyn. Vem blir först med att starta en facebookgrupp!