I strumpor och leverpastej

Finns det något samband mellan den berömda skoscenen i Chaplins Guldfeber, nödåret 1867 i Västerbotten och dagens industripastejer? Mats-Eric Nilsson hävdar det.

Utanför etnologernas begränsade skara är det nog inte särskilt många av dagens svenskar som har en aning om vad som förr i världen brukade ställas på bordet. Alltså långt före pasta, pizza, tacos och falukorv med makaroner.
Kanske har du på något museum storögt betraktat en överdådig festdukning med en praktfull men oätlig svan tronande i mitten. Eller hisnat över de oerhörda mängder öl som sjömännen på regalskeppet Vasa förväntades hinka i sig.
Och antagligen har du i höjd med den tredje julbordssupen – med raderna av gammaldags läckerheter framför dig – kommit fram till att det nog var ungefär så här man brukade äta på Den Gamla Goda Tiden. Skinka, korvar, syltor och gravad lax.
Frågan är bara när denna gyllene epok i så fall inträffade. Och vem det försmädligt glidande ordet ”man” egentligen syftar på.
Jag har under den senaste månaden plöjt cirka en hyllmeter av historisk matlitteratur och under detta intensiva läsäventyr sällan känt mig särskilt matlysten.
Allmogen, som vanligt folk brukar benämnas i dåtid, har vanligtvis haft en sorgligt enahanda och torftig meny. Välling, gröt, bröd och salt sill, som sköljdes ned med litervis av hembryggt – och lyckligtvis ganska svagt – öl.
Blev det dessutom missväxt måste de uthungrade magarna fyllas med alla möjliga och omöjliga substitut, varav barkbröd nog är det mest kända. En svältande familj i Vilhelmina tog under nödåret 1867, likt Chaplin i Guldfeber, i ren desperation till gamla skor, som först hade avlutats, kokats och därefter stekts. 
”De voro mycket tjärstarka, och gick inte så bra att äta, men när hungern blev nog stark, måste vi stoppa i oss det vi fick tag på för att stilla hungern. Men även skorna tog slut. Då fick pappa hacka upp halmen och koka åt oss. Vi barn och mamma voro nu så utsvultna, att vi inte kunde gå. Vi måste ligga i sängen alltjämt. Vi började svälla upp och blevo så tjocka och all hungerkänsla försvann.”
En fasansfull och tyvärr långtifrån unik berättelse om den svåra nöd som kunde råda i Fattig-Sverige. Och lyckligtvis var det väldigt länge sedan någon här tvingades att äta av sina kläder.
Men bara några dagar efter att jag tagit skakats av detta vittnesmål står jag i sportaffären och studerar ett par moderna sockor. De visar sig vara tillverkade av samma material – bambufibrer – som numera brukar användas för att dryga ut fabrikernas blodpuddingar och skivbara leverpastejer.
Ytterligt långt från gamla tiders nöd förstås. Men å andra sidan lever vi ju i ett välfärdssamhälle. Där tydligen matindustrin och konfektionsföretagen kan ha samma leverantörer.