Matlandet Sverige exporterar lösgodis

En hel vägg med plastlådor fulla av lösgodis. Snart kan det bli en vanlig syn även i utländska livsmedelsbutiker. Det svenska godisfrossandet ska gå på export är det tänkt.

Som litet land bör man vara bäst på åtminstone något. Och Sverige har intressant nog placerat sig i den absoluta världstoppen i grenen godisätning. Ingen annan nation stoppar i sig så mycket snask som svenskarna.
Sjutton kilo om året. Per person.
Man skulle möjligen kunna tror att det är de unga gottegrisarna som ligger bakom detta globala rekord, men utan vuxensamhällets uppbackning hade vi aldrig nått så här långt.
Visst äter dagens ungar så mycket mer än vi gjorde när jag var barn; dåtidens godispåsar ser löjligt pyttesmå ut bredvid de säckar som släpas hem idag. 
Men förklaringen till den svenska framgången bör inte sökas på juniornivå utan bland alla de seniorer som kämpar vidare med sega råttor och surisar trots att karriären ju egentligen för länge borde vara över.
Sanningen är att vuxna svenskar sockerknarkar som aldrig förr. Godiset finns ju numera överallt. På jobbet i stora skålar, på konferensen och på hotellet. I vissa sammanhang har sötsakerna upphöjts till ett slags valuta. Istället för växelpengar får man karameller.
Fast ordet karamell känns fel i sammanhanget. Det prisdumpade lösgodis som dränker landet har inget med forna tiders konfekt att göra, eller de kolor man gör till jul. Innehållsförteckningen, i den mån den går att uppbringa, är därför en mardröm för den som letar efter äkta varor. 
Att tvingas stå i kiosken eller tobaksaffären och peka ut varje liten enskilt prissatt fruktpeng eller colaflaska – ”en sån och en sån och sedan vill jag ha en sån” – höll länge nere konsumtionen. Det var inte förrän plockgodiset i mitten av 1980-talet lanserades i vanliga livsmedelsbutiker som snaskandet exploderade.
Och nu ska den svenska godisrevolutionen gå på export. 
Att de genomskinliga plastboxarna med sitt färggranna innehåll knappast är det första man associerar till när landsbygdsminister Erlandsson talar om Matlandet Sverige bekymrar inte Exportrådet, som stöder satsningen. Kan man sälja svensk sprit över hela världen så borde det väl även kunna funka med nästa kolhydratbomb.
Marknadsdominanten Karamellkungen har redan lyckats slå sig in på den brittiska marknaden – och snart är det dags för exempelvis Tyskland och Ryssland att bli en del av det svenska godisundret.
Potentialen bedöms vara mycket stor eftersom många länder, som man säger i branschen, ännu är ”kvar i påsstadiet”. Kunderna är där fortfarande vana vid färdigförpackat godis och får inte möjligheten att ösa upp själva.
Ungefär som Sverige förr.

Tillägg
Riktiga kolor behöver man numera inte koka själv. Sedan några månader tillbaka kan man lite här och var i Stockholm köpa Pärlans ytterst hantverksmässigt framställda kolor med de klassiska ingredienserna grädde, smör och socker som bas. 
De sagolika kolorna – min favorit är lakrits – kokas enligt fransk metod i mässingskastruller i en före detta restauranglokal på Artillerigatan 56, där de även kan köpas. Priset, som är 6,50 styck i den egna butiken, kan verka högt – för den som inte med ögon studerat produktionen – men hur många måste man egentligen äta? En enda sätter guldkant på en kopp espresso.