Att vänta på något gott

Hur kommer det sig att vi i så gärna vill upphäva matens naturliga säsonger? Mats-Eric Nilsson tycker sig ha hittat en ledtråd i en studie från 1960-talet.
 
I det osedvanligt läsvärda magasinet Filter berättades för några nummer sedan om ett intressant psykologiskt experiment. Det utfördes år 1968 vid Stanforduniversitet i USA och skulle enligt min tolkning möjligen kunna kasta ett förklarande ljus över ett av samtidens matmysterier.
De unga testpersonerna, som bara var fyra till sex år gamla, fördes en och en in i ett rum där de fick välja varsin favorit från en bricka med marshmallows och andra godsaker. Så snart barnet pekat ut en bit upplystes det om följande diaboliska upplägg:
– Antingen kan du äta upp den bit du valt ut så fort du blir sugen eller så kan du vänta tills jag kommer tillbaka och då får du två bitar istället för en.
Därefter blev barnet lämnat ensamt med sin vånda – och godisbiten framför sig. Merparten kunde inte invänta den utlovande belöningen och gjorde slut på de enda biten redan under de första tre minuterna. En knapp tredjedel klarade dock av att lägga band på sig ända tills försöksledaren återvände en kvart senare med den extra tilldelningen.
Så vad kan man lära sig av detta? Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, triumferar mamma, som förstås gärna hade sett att jag skulle ha hamnat i den uthålliga gruppen. Forskarna har dessutom vid uppföljande studier kunnat visa att det senare i livet gick bättre för dem som inte krävde omedelbar behovstillfredsställelse.
I mänsklighetens gryning var det nog däremot mer ändamålsenligt att kasta sig över en eftertraktad munsbit som för tillfället råkade befinna sig framför nosen. Så det är kanske inte särskilt konstigt att de flesta barnen följde sina instinkter och högg direkt.
Men vart för oss detta nedärvda ”allt-nu”-beteende i ett samhälle som svämmar över av snabba matkickar? Där godispåsarna sedan länge kommer i storlek XL och vi kan ha hur många sockerbomber som helst inom bekvämt räckhåll.
Det är ju inte alldeles säkert att vi blir så mycket lyckligare av att kunna äta semlor under en allt större del av året. Vissa psykologiska rön talar tvärtom för att förväntan är en viktig del av helhetsupplevelsen. Julmaten är på något sätt mer lockande dagarna före dopparedan än omedelbart efter.
Det kan, hur antikverat det än kan låta, finnas en tjusning i att längta efter sådant som den allra första färskpotatisen och de solmogna tomaterna. De korta odlingssäsongerna skulle i så fall inte behöva ses som en brist utan som en kulinarisk tillgång som bidrar till att skapa variation i köket.
Ändå köper vi för varje år allt mer av långväga smaklösa och bleka frukter, bär och grönsaker. Novembersparris. Decemberhallon. Januaritomater. Februarimeloner. Och blåbär i mars.
Kan det alltså vara så enkelt att vi – precis som de amerikanska fyraåringarna – inte riktigt klarar av att vänta på den större belöningen?