Matlagning som åskådarsport

Vi tuggar chips i tevesoffan medan den svenska kockeliten friterar getkvargskuber på tid. Ju mindre vi lagar själva desto mer vill vi se på när andra gör det. Som vilken idrottsgren som helst.

Det var under en av de första historielektionerna i gymnasiet som vår nye magister insåg att något radikalt måste göras. Vi befann oss i mitten av 1800-talet, men Sjölund föreslog oväntat att vi skulle återvända till Den Första Istiden. Klassens kunskapsbrist var så svårartad att det var lika bra att börja om från början.
Något liknande gjorde Jamie Oliver för ett par år sedan. Efter decennier av brittiskt tevekockande insåg han att de flesta engelsmän fortfarande inte kunde laga de enklaste rätter. Han hade förevisat hur man gör sin egen pasta, men många av hans tittare kunde inte ens röra ihop en tomatsås till köpespaghettin.
Alltså gick han med boken och teveserien ”Ministry of Food” tillbaka till utgångspunkten. Ytterst vanliga britter – somliga hade knappt kokat ett ägg tidigare – fick lära sig ett begränsat antal okomplicerade rätter, och känna den stora tillfredsställelsen av att ha lyckats göra sin egen mat.
För mig finns egentligen bara två sorters tevekockar. De arga, elaka som kommunicerar hur svårt det är – och de som visar att det egentligen är lätt. Jag gillar de senare, vilket absolut inte behöver betyda att allt måste vara elementärt. Det handlar istället om vilken attityd som förmedlas. Blir jag sugen att efteråt själv kavla upp ärmarna eller plockar jag suckande fram något lättmikrat ut frysen?
Vår tid är besatt av mat. Vi har historiskt många kokböcker. Och kan lägga ned tiotusentals kronor på att restaurangutrusta köket. Men samtidigt riskerar själva matlagningen att bli en åskådarsport.
Därför var det logiskt att SVT i år för första gången sände finalen av Årets kock, och att detta ”SM i professionell matlagning” var upplagt som vilket större idrottsevenemang som helst. Nervöst försnack med killarna i det tjejbefriade omklädningsrummet, noggrann regelgenomgång inför tittarna, och dramatiska uttalanden av typen: ”Levererar de två minuter för sent är de borta – åtminstone från pallen!”. 
Dessutom hade man engagerat sportankaret Yvette Hermundstad som programledare. Hon ställde förstås alla de rätta ”hur-känns-det-nu-då-frågorna” och fick de hårt stressade unga männen att intyga hur fokuserade de var på varje moment och vilken obetvinglig vinnarinstinkt de hade.
Redan från början gjorde hon dock klart att hon själv aldrig lagar mat, vilket väl var som att svära i kyrkan. Vilken sportreporter skulle under ett stort mästerskap kokettera med att hon aldrig idrottar?