Matindustrin som kvinnans befriare?

Livsmedelsindustrin brukar säga att halvfabrikatens framväxt spelade en viktig roll för kvinnans frigörelse. Men var det verkligen så det gick till?

Pappa kunde koka ägg. Men några mer avancerade kökssysslor än så såg jag honom aldrig utföra. Vanligtvis satte han sig vid dukat bord, och om maten inte var färdig när han kom från jobbet slog han ihjäl väntetiden med en kvällstidning.
Denna 60-talsscen påminner om en klassisk amerikansk reklambild för Swanson's TV-dinners från samma underbart avlägsna tidsålder. Den paranta hustrun kommer hem lite för sent hem från shoppingrundan, men ser ändå inte det minsta stressad ut. Och mannen, som puffande på sin pipa tittar upp bakom tidningen, verkar faktiskt också vara helt tillfreds – trots att han borde vara hungrig och sur.
Den enkla förklaringen till harmonin är de två färdigrätter som kvinnan är på väg att värma upp i ugnen. ”Jag är sen, men det kommer inte middagen att bli”, lyder den obetalbara replik som copywritern lagt i hennes mun.     
Många kvinnor uppfattade de nya hel- och halvfabrikaten som en skänk från ovan. Så underbart att plötsligt kunna göra något annat än att stå vid spisen och bakbordet! 
Och det är därför inte särskilt konstigt att livsmedelsindustrin så gärna vill framställa sig som hemmafruns historiska befriare. På 70-talet kunde man i USA till och med se reklamaffischer för snabbmatskedjan Kentucky Fried Chicken som stolt förkunnade just ”Women's Liberation”.
Det var genom att utveckla ett växande sortiment av färdiglösningar som gjorde vi det möjligt för den gifta kvinnan att ge sig ut i arbetslivet, lyder resonemanget. Men frågan är om inte denna historieskrivning är lite väl tillrättalagd.
I USA – där fabriksmaten uppfanns – försökte företagen i själva verket förmå hemmafruarna att lämna ifrån sig så mycket som möjligt av matlagningen till industrin långt innan kvinnorna hade en tanke på att ge sig ut i arbetslivet.
Det hela började omedelbart efter andra världskriget slut då det fanns stora överskott av de sådana produkter som ursprungligen uppfunnits för soldaterna,  sådant som potatismos, juice och kaffe på pulver.
Enligt den amerikanska måltidshistorikern Laura Shapiro gjorde livsmedelsindustrin nu sitt bästa ”för att få miljontals amerikaner att utveckla en bestående smak för sådana rätter som i stor utsträckning var som fältproviant”.
Kvinnor som ville skaffa sig ett yrke utanför hemmet eller hade tröttnat på trist och enahanda köksarbete, var alltså inte den verkliga drivkraften bakom denna utveckling. Det handlade mer om industrins eget behov av att sälja extremt lönsam fabriksmat.
I boken Cooked, som jag skrev om i min förra krönika, bjuder matskribenten Michael Pollan på en drastisk sammanfattning av vad som hände: 
”Till slut lyckades kvinnorna få in männen i köket, men inte sina egna makar. Istället blev det de män som styr General Mills och Kraft, Whole Foods och Trader Joe's.”
Att saluföra processad fabriksmat är ju så mycket lönsammare än att sälja råvaror som vi – män och kvinnor – ska tillaga själva.