När crêpes blir pannkaka

Dagens butiker är fulla av utländska rätter. En imponerande mångfald kan man tycka. Men vad har dessa fabriksversioner egentligen med originalen att göra?

Min första upplevelse av det franska köket måste ha inträffat någon gång i början av 1970-talet. Mamma hittade nymodigheten crêpes i livsmedelbutikens frysdisk och ville nu gärna introducera för sin familj. Så enkelt och praktiskt, en hel liten måltid utan att behöva skala potatis!
Eftersom jag i grunden inte är någon större pannkaksfantast var det med viss skepsis som jag satte gaffeln i den räkfyllda rullen. Och den visade sig då vara precis så soggig – även om just det ordet inte var uppfunnet då – som den såg ut. Ungefär som skolans varmhållna och stabbiga exemplar av vanliga svenska pannkakor.
Att det enligt förpackningen tydligen var något man åt i Frankrike imponerade föga på mitt sturiga tonårssinne. Låt fransmännen ha sina pannkakor för sig själva, löd min raskt avkunnade dom.
Men beslutsunderlaget var ytterst bristfälligt och det förhastade domslutet är sedan länge överklagat och omprövat. Annars hade jag inte för några veckor sedan kunnat sitta på en av de många enkla crêperierna i den lilla orten Perros-Guirec i nordvästra Bretagne. 
Dit åker man knappast om man har problem med crêpes. I detta karga och mytomspunna landskap finns sedan medeltiden en utbredd pannkakskultur, som ibland närmar sig kult. Och längre från den svenska livsmedelsbutikens industricrêpes kan man inte komma.
Den äkta varan kallas här i sin varmrättsversion för galette och görs på bovete, vilket ger den en något grövre karaktär. Jag fick in ett himmelskt frasigt exemplar med krämig chêvre, rostade valnötter och mängder av smakrika salladsblad.
Och det var när jag mitt i lunchen för en stund lade ned besticken – i ett försök att dra ut på njutningen – som jag kom att tänka på den där misslyckade premiären för fyrtio år sedan. 
Tyvärr är den inte bara av historiskt intresse. Än idag säljs samma frysta fabrikscrêpes. Den skaldjursfyllda varianten består av 34 ingredienser med sådant som sorbitol, E450 och E451, konstgjorda smakämnen, färgämnen – och endast 4 procent räkor.
Men det är inte bara de många tillsatserna och industriella ingredienserna som är problemet. Alla pannkakor bör ju för att bli så där frasiga som den svenska fabrikanten utlovar på hemsidan ätas så snart de är gräddade. Och inte några månader senare.
Det är det som är ”hemligheten”. Som vi alla redan visste.

Tillägg.
Riktiga crêpes finns i ett flertal versioner. Fransmännen brukar skilja på salta, som äts till förrätt/varmrätt, och söta, som är dessert. Och min favorit är alltså de osötade bovetegaletterna.
Så hur kan man då stilla suget efter dessa läckerheter om man varken befinner sig i Bretagne eller någon annanstans i Frankrike? 
För den som inte vill grädda egna återstår bara att söka upp något av de fåtaliga svenska crêperierna. Av dem jag provat är Fyra knop på Svartensgatan i Stockholm det i särklass bästa. Bättre än så här blir det sällan – ens i Bretagne!