Spana efter riktig cider!

Vinproduktion är på våra breddgrader ett knepigt projekt. Annat är det med cider. Mats-Eric Nilsson anar ett nyväckt intresse för denna urgamla äppeldryck.

Den som ständigt stöter på nya hårresande fall av fejkade livsmedel får med tiden en något särpräglad humor. Hårstråna ställer sig inte upp lika lätt som förr. Istället börjar det allt oftare rycka lite stillsamt i mungiporna.
Som i somras när vi var i London och jag rev ut en annons ur evenemangstidningen Time Out. Helsidan – som något tummad ligger framför mig på skrivbordet – gör reklam för en svensk alkoläsk med följande slogan: ”Premium Swedish Cider”. 
Att Kopparberg med hjälp av slug marknadsföring lyckats göra en inbrytning i ciderlandet England har jag i och för sig redan skrivit. Den höga svansföringen på någon annans hemmaplan är dock så oemotståndlig att jag nu bara måste klicka in på företagets engelska kampanjsida. 
Redan den omsorgsfulla beskrivningen av det särskilt mjuka kopparbergska källvattnet har ett visst underhållningsvärde. Traditionellt nyttjar man inte något vatten alls när man gör cider, utom möjligen för att skölja äpplena.
Men bäst är ändå historiken: ”Cider är ett sätt att leva i Sverige, i själva verket antas Skandinavien vara ciderns urhem”. Företagets cider sägs därtill bygga på särskilt svenska ”dygder” – vår enkelhet och förmåga att inte krångla till saker och ting.
Det är möjligt att vikingarna vid sidan av mjödet även jäste must från vildäpplen men deras dryck hade i så fall inte särskilt mycket gemensamt med den söta, kolsyrade och med aromämnen smaksatta industriprodukt som med stor framgång pumpas ut på klubbar och som – i alkoholfri version – serveras på våra barnkalas. 
Riktig cider – som i Frankrike och Spanien har en mycket lång historia och dessutom lagligt skydd – är precis så okonstlad som Kopparberg skulle vilja att vår nationalkaraktär vore. Innehållsförteckning: jäst äppelmust. En haikudikt ser oväntat överlastad ut i jämförelse.
”Inget tillagt, inget borttaget”, förklarar Keith Langmaid på Penpol Cider Farm i södra Cornwall där vi befinner oss några dagar efter att jag rivit ur annonsen. Ur sina tunnor och direkt ned i vår plastdunk tappar han stolt sin ofiltrerade, torra och stilla scrumpy, som den mest ursprungliga varianten kallas i England. Den doftar som en källare full av vinteräpplen!
Samtidigt som det spetsade äppelläsken sköljer över Europa ökar intresset paradoxalt nog för den äkta varan. I England – men också här hemma. Ciderkurser anordnas, Systembolaget tar in nya producenter, finkrogar med koll erbjuder intressanta cidermärken och provningar genomförts under ledning av en – pommelier.
Och visst borde Sverige precis som de stora ciderområdena – nordvästra Frankrike, norra Spanien och sydvästra England – ha alla förutsättningar för att bli ett ciderland av rang! 
Råvara saknas ju knappast.

Tillägg
Den alkoholsvagare cidern – oftast omkring 5 procent – är ett ypperligt alternativ till vin, både som sällskapsdryck och till måltiden. Och liksom för druvvinet påverkas smaken av växtplats och vilka äpplen som ingår. 
De flesta producenter använder speciella cideräpplen, som inte är goda att äta. Men det går även att jäsa cider på must från våra vanliga trädgårdsäpplen. Det gäller då att blanda in syrligare sorter och gärna även vildäpplen för strävhetens skull.
På Riktig Ciders hemsida (www.riktigcider.se) finns information om kurser, provningar och det svenska utbudet. Det senaste nytillskottet är spanska Mayador, som finns i Systembolagets tillfälliga sortiment till och med november. Bästa ciderstället i Stockholm är Byn i Vasastan.