Trista hotellfrukostar

Den dignande frukostbuffén kan vara en av hotellvistelsens höjdpunkter. Men sällan eller aldrig får vi veta vad som serveras. Varifrån kommer den anonyma skinkan, brödet och osten? 

I en av de första rättegångar jag skulle bevaka som nybliven reporter på Ludvika Tidning hade den huvudåtalade valt en kritstrecksrandig stjärnadvokat från Stockholm. Ett smart drag kan tyckas, men den nasale toppjuristen visade sig snart ha vissa svårigheter att hänga med under förhandlingen.
Orsaken var att han ”blivit lomhörd under resan med det förbaskade propellerplanet” till Borlänge. Därefter hade han genomlidit en femmils taxifärd till tingsrätten i Ludvika dit han olyckligtvis anlände kraftigt försenad. 
Så synd att du inte anlitade SJ istället, sade domaren utan någon som helst medkänsla, och beslöt att ingen annan resersättning än tåg i andra klass kunde utgå. Den extravaganta flygturen hade ju knappast gagnat klienten.
Kanske påminner jag något om denne föraktade nollåtta när jag som rundresande föreläsare kritiskt granskar de överdådiga frukostbufféerna på landets stadshotell. Liksom vid Det Stora Tabberaset i Katthult, som Emil ställde till med, vankas varje morgon skinkor, korvar, ostar, sylt och småvarmt i långa banor. 
Och ändå har jag mage att ha synpunkter.
Inte på mångfalden förstås. Mindre än hälften skulle vara mer än nog. Men äggröran görs vanligtvis på färdigmix, brödet är fabriksbakat, den färskpressade juicen upp till ett år gammal, skinkan industriprocessad och – liksom övriga pålägg ¬– späckad med E-nummer.
Frukostsortimentet på svenska hotell kommer i själva verket från ett litet antal stora leverantörer. Matsalens enda någorlunda närproducerade inslag brukar vara den lokaltidning som återfinns i ett ställ vid entrén.
Så var är regionens duktiga mathantverkare? Varför finns sällan en enda korv eller ost som framställts i trakten? Hur kommer det sig att så många hotelldirektörer missar denna givna chans att sätta en unik prägel på sin verksamhet?
Medan dessa frågor söker sina svar reser jag vidare i det som numera benämns ”Matlandet Sverige”. Min privata morgonmålslösning är att leta upp ett autentiskt bageri så snart jag kommer fram till en ny stad. På så vis har jag åtminstone ett pålitligt bröd till nästa morgons hotellfrukost.
Om någon gäst vid bordet bredvid ser ut att bli suktad bjuder jag förstås gärna på några skivor. 
– Först trodde jag att du var laktosintolerant eller något sådant, sade en kvinna som fick smaka ett rågsurdegsbröd med en härlig pomeransskorpa.
Men sedan insåg hon att jag inte går på någon specialkost alls. 
Förutom äkta vara.

Tillägg
Den bästa hotellfrukost jag känner till får man på designhotellet Klaus K i Helsingfors. Listan över pålägg, tillbehör och smårätter är inte överdrivet lång, men allt är valt med största omsorg.
Som den basturökta skinkan från Benjamins gård i Iitti nordost om Helsingfors, det handgjorda smöret från Mouhijärvi, getosten från Kolattu och hotellrestaurangens fantastiska rårörda hallonsylt med lite socker och mycket bär. Tillsammans berättar de något om finsk matkultur och alla de små producenterna finns utprickade på den karta som hör till frukostmenyn.
Det utmärkta brödet bakas förresten av hotellet egen bagare Juhani Oras.