Varför sill bara till fest

Sill och strömming brukar man skriva om före påsk och inte efter.  Men varför då egentligen?  Dessa billiga matfiskar är minst lika bra nu. Och utmärkta alternativ till falukorven.

Trots att vi aldrig tidigare i historien har använt en så liten andel av våra disponibla inkomster till att köpa mat klagar vi gärna över livsmedelspriserna. En enda kasse med högst ordinära basvaror kan ju kosta 300 kr eller mer. Hur kan det ha blivit så dyrt? Finns det inget billigt att äta längre?
Ni får väl leva på falukorv – radhusbiff, hö hö – är sedan länge standardsvaret. Denna charkprodukt, som med sin låga kötthalt knappast skulle betraktas som korv i särskilt många andra länder, har i årtionden varit svenskens patentlösning i trängda ekonomiska lägen. 
Den rödbruna ringen, som vi konsumerar 30 000 ton av per år, har blivit själva symbolen för det enkla kosthållet. Den omhuldade falukorven har en sådan särställning att vi greppar efter den i kyldisken utan att ens försöka ta reda på om den verkligen är det bästa lågprisalternativet.  
För hur kommer det sig annars att vi så ofta missar strömmingen och sillen! 
Sill har i inlagd form blivit ett slags festmat, som ställs på bordet till påsk, till midsommar och till jul. Men varför bara då? Och hur gick det till när strömmingen hamnade på undantag?
Det låter kanske olidligt präktigt att säga att sillfiskarna, som kallas strömming norr om Kalmar, är en av våra allra förnämsta råvaror – när man väger samman smak, pris och näringsvärde. Det råkar dock vara sant, och det är ingen tillfällighet att många välkända kockar ingår i clupea harengus allt exklusivare fanclub. 
Smak kan i och för sig alltid diskuteras. Men den som rynkar på näsan åt strömming kanske bara har ätit för mycket av skolans eller lunchmatsalens varmhållna och margarindrypande version och för lite av den fisk som just lämnat pannans fräsande smör. 
Egentligen är det konstigt att vi har så många trista korvkiosker och så få gatukök som erbjuder nystekt strömming. Eller att det inte finns fler lunchkaféer som inser att en välgjord sillmacka, på danskt rågbröd, kan vara ett fullgott alternativ till bleka bake off-baguetter med E-nummerstinn skagenröra. I Stockholm är strömmingskiosken vid Slussen och Nybroe Smørrebrød i Östermalmshallen två lysande undantag.
Den feta sillen är som bekant fullpackad med nyttigt omega-3. Dessa fettsyror kan man enligt reklamen dock även få i sig om man konsumerar särskilt berikat knäckebröd. Problemet är bara att man måste äta 311 skivor Wasa Sport för att få en lika stor dos som en sillbit på 25 gram innehåller, räknade SvD:s konsumentreporter Henrik Ennart ut för ett par år sedan.

Tillägg
Leif Mannerströms ”Sill & Strömming”, som var med på bokrean nu senast, är en inspirerande hyllningsbok till de oansenliga fiskar som genom århundraden, vanligtvis i saltad form, varit ett så viktigt baslivsmedel häruppe i norr.
Med stor entusiasm visar den västkustske kockveteranen på sillfiskarnas, som det verkar, närmast outtömliga kulinariska möjligheter. Själv känner jag en obetvinglig lust att inom en mycket snar framtid testa hans stekta strömming i pernod! 
Mitt eget tips är annars att ugnsgrilla färsk sill smaksatt med rosmarin, havssalt och en god rödvinsvinäger eller pressad citron, som balanserar det feta fisksköttet.