Det hårdgranskade äpplet

Endast de helt perfekta frukterna och grönsakerna når ända fram till butikshyllan. De som råkar ha en eller annan prick sorteras bort på tidigt stadium. Men hur länge kan vi fortsätta så? 

Scenen är en hangarliknande sorteringshall för frukt och grönsaker i södra Holland. Jag befinner mig där för att göra ett reportage för matmagasinet Hunger, och betraktar storögt det bisarra skådespelet framför mig.
Hundratals Jonagold-äpplen guppar fram i en bred vattenränna för att därefter spolas och borstas torra och fina innan de med glänsande skal försvinner in i en grön box. 
Därinne finns åtta höghastighetskameror som kan ta upp till 140 högupplösta bilder av varje enskilt äpple, som roteras under den korta fotosessionen för att kunna bli ordentligt hårdgranskade runt om. 
Kamerorna kan upptäcka skalprickar och andra defekter som är mindre än en kvadratmillimeter och hantera åtta äpplen i sekunden. Ett datorprogram – som även väger och mäter äpplena  sammanställer och analyserar blixtsnabbt de många fotografierna och ritar en bild av varje exemplar med minsta lilla skavank noggrant markerad. 
De äpplen som inte har ett fulländat utseende vill de stora livsmedelskedjorna inte befatta sig med. Dessa fullt ätliga äpplen – som kan ha några prickar i skalet eller bara avvika något från idealstorleken – anses osäljbara i butik och blir, i bästa fall, pajfyllning eller mos.
Min guide berättar att i stort sett alla frukter och grönsaker som vi köper i våra affärer har synats och sållats av högteknologiska sorteringsmaskiner av det här slaget. 
Frågan är då bara: hur länge till? 
Sedan jag i fjol gjorde min holländska reportageresa har debatten om det växande matslöseriet blivit allt intensivare. Enligt den senaste beräkningen är det europeiska matsvinnet 89 miljoner ton per år, och den galna utseendefixeringen är en del av problemet. 
Så hur petiga har vi egentligen råd att vara?
I New York Times läser jag om en grupp portugisiska eldsjälar som beslutat sig för att göra motstånd mot vad de kallar ”estetikens diktatur". För sex månader sedan startade de kooperativet Ful frukt (Fruta Feia) som tar hand om sådana frukter och grönsaker som kedjorna rynkar på näsan åt. 
Tomater som fått några fläckar i skalet, spenatblad som gulnat eller zucchini som vuxit sig större än normalt köps upp för halva priset direkt från odlarna och säljs sedan billigt till de konsumenter som vill vara med och motverka slöseriet – eller som bara har dåligt med pengar i krisens Portugal.
Motiven för att förbarma sig över de mindre perfekta exemplaren kan alltså skifta, men alla i kooperativets kundkrets drar förmodligen samma slutsats. Att det helt enkelt går att göra riktiga fynd bland de exemplar som vanligtvis sorteras bort.
På sin tvåstjärniga restaurang ställde Mathias Dahlgren nyligen fram en skål med sanslöst krokiga gurkor, som skulle få varje grönsakshandlare att skratta sig fördärvad.
Men något skämt är det förstås inte frågan om.
För mig räckte det med en enda liten tugga för att inse det.
Varför smakar inte alla gurkor så här?