Bluff med lammkött

Inte kan vi köpa allt vår mat från direkt från odlare och uppfödare. Så hur ska då vi veta vilket kött som egentligen ligger på tallriken? undrar Mats-Eric Nilsson.

I påskas festade vi på killing. Den kom från en getostfabrikant i Ångermanland och levererades i form av en 7,4 kilos slaktkropp till bussgodscentralen i Västberga industriområde.
Helst hade vi nog velat helsteka köttet, men för att det skulle få plats i ugnen var vi tvungna att grovstycka det med en fogsvans. Därefter tillagade vi det på låg temperatur i par timmar, och lade det sedan snabbt på utegrillen för att få till en god stekyta.
Den Kravmärkta killingen, som räckte till åtskilliga måltider, blev helgens kulinariska höjdpunkt. Även de något getskeptiska grannar vi bjudit in till påskaftonens middag föll för det saftiga köttet med den milda, men karaktäristiska, smaken. 
Att det var just get som låg på tallriken rådde det förstås ingen som helst tvekan om. Utan minsta mellanhand hade jag – precis som förr i tiden – köpt vårt kött direkt från en uppfödare som jag känner. Alltså raka motsatsen till de oöverblickbara kedjor av underleverantörers underleverantörer som idag förser oss med våra livsmedel.
Visst finns det en massa finstilta uppgifter på matbutikernas förpackningar, men efter de senaste årens alla skandaler är det väl ganska tveksamt om man kan lita fullt ut på dem. Och om rätten du äter istället serveras färdiglagad i gatuköket, lunchrestaurangen eller på finkrogen är ditt underläge ännu knepigare.
Det allra senaste beviset på detta kommer från EU-landet Storbritannien och gäller lammkött. Av 60 undersökta takeawayställen i London och Birmingham visade sig 24 ha drygat ut lammet i sina kebaber och currygrytor med billigare nöt- och kycklingkött. I sju prover fanns inget lammkött alls och i fem fall var köttet så hårt industriprocessat att testlaboratoriet inte kunde avgöra vilket djurslag det ursprungligen hade varit. 
Intressant nog var det en oberoende konsumentorganisation som såg till att köttrixandet uppdagades. Labbanalyser kostar pengar och i såväl England som Sverige anser de lokala myndigheterna sig sällan ha råd med detta.
Hos oss har kommunerna dessutom under många år med Livsmedelsverkets goda minne prioriterat ned kontrollen av matföretagens redlighet ¬– att de inte lurar sina kunder – och satsat allt på den hygieniska säkerheten.
Men en försiktig omsvängning verkar trots allt vara på gång. Den statliga matmyndigheten har i alla fall i dagarna skickat ut en handbok till kommunerna som även beskriver hur provtagningarna mot råvarufusket ska gå till. 
Redan idag avslöjas en och annan myglare, vilket brukar ge smaskiga rubriker i lokalpressen. Men vid dessa enkla kontroller jämför livsmedelsinspektörerna bara rätterna på menyn med vad restaurangen enligt sina papper har köpt in. Det räcker då med att krogen någon gång har införskaffat en viss mängd oxfilé för att krögaren ska kunna hävda att det är just detta kött – och inte åsna – som ligger på tallriken.
Riktiga labbanalyser är ett betydligt skarpare vapen. 
Om det används.

Tillägg
Bör man få man sälja en ”hälsojuice” med en stor bild av granatäpple på etiketten trots att drycken endast innehåller mindre än 0,5 procent av frukten ifråga? 
Coca-cola, som står bakom en sådan produkt, anser inte oväntat det är helt i sin ordning. Men nu ska frågan avgöras av USA:s högsta domstol sedan en annan dryckestillverkare stämt läskjätten.
Coca-cola friades i en lägre instans, men kan få det svårare i HD. Av utskrifterna från domstolens förhör framgår nämligen att flera av domarna är tydligt skeptiska till företagets huvudargument. Enligt Coca-cola är konsumenten säkert intelligent nog att inse att det inte handlar om särskilt mycket äkta granatäppeljuice eftersom ordet ”flavored” (smaksatt) finns med på etiketten.