Varför är vin ett undantag?

Det är kanske inte den fråga som ligger högst upp på agendan inför valet till EU-parlamentet. Men lite underligt är det väl ändå att vin kan innehålla massor av tillsatser utan att det behöver anges på flaskan.

Att kämpa med blytunga ögonlock inför en föredragshållare som talar för en ganska liten och väl synlig åhörarskara är som bekant lika slitsamt som pinsamt. Somliga säger att man ska försöka stirra mot ljuset för att hålla sig vaken. 
Men jag undrar om det hjälper.
Det var nämligen precis det vi gjorde den där eftermiddagen hos ministerrådet i Bryssel. Hur mycket vi än vände blickarna mot lysrören i taket hade vi svårt att förbli vid medvetande mer än mycket korta stunder. 
Den färglösa informatörens mekaniska och abstrakta dragning av det mäktiga rådets befogenheter och sätt att fungera gick mig därmed i det närmaste helt förbi. Ändå är denna incident – som utgjorde en mindre del av ett flera dagar långt studiebesök – inte huvudorsaken till att jag har så svårt att begripa den Europeiska Unionen. 
Det handlar ju ärligt talat om en ganska svåröverblickbar och ibland gåtfull skapelse. Ur den vanlige medborgarens grodperspektiv är organisationen i det närmaste omöjlig att förstå sig på, men även för en någorlunda insatt journalist kan den vara ytterst knepig att greppa. 
Inte ens branschproffsen har alltid koll. Alldeles nyligen hamnade jag efter en livsmedelskonferens i Stockholm i samspråk några företrädare för den svenska köttbranschen som ondgjorde över hur urvattnade EU:s regler för ursprungsmärkning av griskött till slut blev. Men enligt den svenska EU-parlamentariker, som råkade befinna sig i samma sällskap, är frågan faktiskt inte riktigt avgjord än.
Att förstå sig på beslutskvarnens mekanismer är alltså inte lätt. Och att försöka fatta varför en viss EU-regel kommit till, kan vara ännu knepigare. Ibland får man helt enkelt ge upp, eftersom grävandet tar för lång tid.
Jag har exempelvis inte orkat gå till botten med EU:s regelverk för alkoholdrycker.  Hur kommer det sig att alla livsmedel måste ha en innehållsförteckning, men inte drycker som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol? Man kan utgå från att den mäktiga öl-, vin- och spritlobbyn har varit framme, men hur ser politikernas argument ut, det som på något sätt ska göra denna anomali logisk?
I vin är 63 tillsatser och så kallade processhjälpmedel tillåtna och det är till och med – outgrundligt nog – förbjudet för producenten att ange vilka substanser, utöver sulfiter, som vinmakaren blandat i för att påverka sådant som smak och hållbarhet.
Men på sikt kanske det kan bli ändring på den saken. Åtminstone verkar majoriteten av de svenska EU-parlamentarikerna vilja att det ska bli innehållsförteckningar även på alkohol, enligt en aktuell enkät från konsumentföreningen Äkta vara. 
Av de 13 ledamöter som svarade på rundfrågan var 12 för att undantaget för alkoholdrycker ska tas bort. Den enda som är helt emot att ingredienserna ska deklareras är moderaten Christofer Fjellner som framhåller att: ”Det viktigaste är alkoholhalten. Det är den som är farlig.”
Men med detta resonemang finns det ju heller ingen anledning att på förpackningen upplysa om att korven har drygats ut mot ofarligt vatten eller att glassens jordgubbsmak har fejkats med ett riskfritt aromämne.  

Tillägg
Av enkäten framgår att de rödgröna EU-parlamentarikerna är de tydligaste förespråkare för innehållsförteckningar på alkoholdrycker.  De socialdemokratiska ledamöterna svarar att de aktivt driver frågan och att de samtidigt vill ha varningstexter som varnar gravida och bilförare.
Endast fyra av allianspartiernas nio representanter har lämnat svar. Tre vill att alkohol ska innehållsdeklareras, men två av dessa ja-röstare har olika förbehåll. Folkpartisten Cecilia Wikström anser att det kan vara fel att ”dra alla tillsatser över en kam”, medan moderaten Anna Maria Corazza Bildt tycker att de ”ämnen som kan påverka vår hälsa” ska anges på förpackningen.
Tidigare har landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) uttalat sig för innehållsdeklarationer av alkoholdrycker.